Kerstin Stenhammar var en mycket släktkär person. Det är mycket tack vare henne som vi har en släktförening. Hon var telegrafexpeditör men utbildade sig också till konstnär bl.a. i Paris. Hon målade många porträtt av olika äldre släktingar. Som förlagor hade hon både fotografier och porträtt gjorda av andra konstnärer. 

Läs Kerstins trevliga krönikor under fliken Släktkrönikor

Kerstin Stenhammar som ung.

Vi har fått ett foto till hemsidan av en målning med Kerstin framför ett staffli, av Annhild Lundgren och Gertrud Graf. Målningen är gjord av konstnären T. Malmberg och förmodligen målad till hennes 60-årsdag, 1943. Vi har inte lyckats hitta någonting om konstnären men han förekommer då och då på auktionsverken.

Kerstin blir pensionär.

Konstnär Kerstin Stenhammar

Ett vykort skickat 1908 till Kerstin från Caroline Odencrantz f. Stenhammar 1826
(Litet svårläst!) Gösta som hade kommit hem är sonen och kadetten född 1851.
 

Pont Neuf, en av Kerstins tavlor som är målad i Paris. Tyvärr finns inte något årtal angivet.

Utdrag av brevet från Mikael ljungberg :
Jag skriver konstnärsböcker på min fritid som berör Linköpingskonstnärer. Jag har gett ut ett flertal böcker med hjälp av olika kulturbidrag från stiftelser inom Linköping. Mitt nuvarande projekt berör Linköpingskonstnärer som är begravda utanför staden. En av dessa är konstnären Kerstin Stenhammar. Jag har sett lite bilder på er hemsida som jag hoppas är OK att använda om jag anger referens. Jag vet att hon dog i Stockholm men kan inte finna var hon är begravd på alla de begravningssidor som finns på nätet. Att dokumentera konstnärernas gravvårdar ingår som en icke obetydlig del i den bok jag nu skriver och jag förmodar att ni kanske vet var gravvården är belägen Med förhoppning om ert positiva svar sänder jag mina bästa hälsningar.
 

Med hjälp av medlemmar i styrelsen har vi svarat Mikael att Kerstin begravdes i All Helgona kyrkan i Stockholm och ligger begravd på kyrkogården i Vreta kloster. Vi har också talat om vilka tavlor som Kerstin har målat som ägs av styrelsemedlemmar.

Någon bild av gravstenen hade vi inte men nu har vi fått ett foto av Mikael. Se nedan!

Madeleine Blomberg, född Stenhammar, Stockholm, och Lars Stenhammar, Linköping  (Kerstins syskonbarnbarn) har skickat oss denna berättelse om "faster Kerstin".
 

2021-04-18
Ett minnesvärt besök hos Kerstin Stenhammar-Nordlander för 75 år sedan

Det var julaftonen 1946. Konstnärinnan Kerstin Stenhammar-Nordlander (1883-1965), änka efter telegrafkommissarien Amandus Nordlander (1866-1937), var vår pappas yngsta faster och kallades följaktligen ”faster Kerstin”.

Pappa brukade åka till henne på julaftonen och önska God Jul och detta år fick vi barn följa med.  Det gav samtidigt vår mamma lugn och ro i köket för att förbereda julmaten. Faster Kerstin bodde på Södermalm i Stockholm, granne med S:ta Katarina kyrka och vi i andra änden av staden, på Östermalm, nära Karlaplan. Det betydde spårvagnsresa med linje 4. Som barn uppfattade vi det nästan som att åka utrikes. Efter halvannan timmes skakig färd stannade spårvagnen på Ringvägen och vi gick uppför branta trappor till Söders höjder, där man hade en vidunderlig utsikt över Stockholm. Efter en kort promenad var vi framme vid faster Kerstins hus och hon tog glatt emot oss. Hon var klädd i någon sorts städrocksliknande klänning och hade mycket tjocka glasögon. Som barn blev man överväldigad av mängden tavlor. Alla väggar i lägenheten var behängda med konstverk, från golv till tak. När faster Kerstin öppnade en garderobsdörr eller skåplucka föll det ut hel- eller halvfärdiga oljemålningar i olika storlekar. I ett hörn av vardagsrummet hade hon staffli och ett bord med färgtuber och annat konstnärsmaterial. På tavlorna var det mycket blandade motiv: landskap, kyrktorn, gamla broar, stadsvyer och porträtt av för oss okända personer. Speciellt minns vi en sotare i full mundering. Men det som fascinerade mest var alla nakna människokroppar, mest kvinnor, i olika positioner.

Faster Kerstin fladdrade muntert omkring, skrattade och pratade och förberedde kaffe till de stora och saft till de små. Hon spred en smittande glädje omkring sig, det kände man tydligt. Pappa överlämnade en julklapp och faster Kerstin försvann ut i köket. Man hörde prassel av papper och efter en lång stund kom hon glatt leende in med en julklapp till oss. Det var inslaget i skrynkligt brunt omslagspapper och runt paketet satt det ett snöre på sniskan. Men faster Kerstin verkade inte det minsta besvärad över det bedagade utseendet, hon var lika glad som förut. Det man som barn inte förstod var att hon naturligtvis hade så dålig syn att hon inte riktigt såg vad hon gjorde. Men innehållet visade sig vara något gott, en ask Aladdin, Marabous nya produkt introducerad 1939 (Lars födelseår!)

   I samband med vernissage fick faster Kerstin tillfälle att sälja tavlor. Hon berättade att hon på äldre dagar färgade sitt gråa hår svart och att det förbättrade försäljningen! Faster Kerstins tavlor har vi senare i livet stött på i olika sammanhang. T.ex. upptäckte Madeleine en tavla som hängde på väggen i Märtas kafé i Visby. Tavlan fick hon köpa av Märta. Lars noterade ett konstverk med omisskännligt Linköpingsmotiv på Lanemos konditori i Linköping. Tavlan visade sig vara signerad av faster Kerstin, men den fick han inte köpa, trots att han åberopade sitt släktskap med upphovskvinnan. Det är väl inte en tillfällighet att båda tavlorna återfinns i cafélokaler. Faster Kerstin har lyckats få dem att förmedla något vackert och hemtrevligt, som uppenbarligen tilltalar även dagens publik.
 
   Under Lars skoltid i läroverket Östra Real hade han under några år en lärare i engelska och tyska, adjunkten August Anian, som var kulturellt intresserad. I något sammanhang kom han att tala om Wilhelm Stenhammar och berättade då att Nationalmuseum hade ett porträtt av WS (Figur 1). ”Men”, tillade han i ett försök att skoja och vände sig till Lars, ”tavlan hänger numera på Nationalmuseums vind, men WS behöver inte frysa för han har kavajen på sig!”  Tyvärr var Lars vid tillfället för ung för att förstå och uppskatta skämtet. Vid senare tiders arvsskiften har Lars fått en av faster Kerstin målad kopia av tavlan, på baksidan försedd med en stor stämpel att den är ”av Nationalmuseum godkänd kopia” (Figur 2). Den hänger hemma på väggen i Linköping och påminner om lärarens skämt. Originaltavlan, målad av konstnären Robert Thegerström, finns i Gripsholms porträttsamlingar (n:r 2143).

   I samband med Lars läkarutbildning i Stockholm på 1960-talet, under kursen i ögonsjukdomar vid Karolinska sjukhuset, inträffade en minnesvärd händelse. När det var dags för tentamen för den sirlige professor Gösta Karpe, fick Lars och några kurskamrater sitta i en soffgrupp på professorns tjänsterum på sjukhuset. På väggen ovanför soffan hängde tre tavlor i bredd med samma motiv, en gammal stenbro i Parismiljö. Den vänstra tavlan var skarp i färgsättning och detaljer, den mittersta mer beslöjad men ändå tydlig. Den högra var däremot helt diffus och dimmig i konturerna och hade ett knappt skönjbart motiv. Professorn berättade stolt att han fått tavlorna av en tacksam patient och att man tydligt kunde se hur hennes starr utvecklades. På den tiden fick nämligen de stackare som drabbats av grå starr vänta tills de nästan var helt blinda innan starren var ”mogen” och färdig för operation, då den grumliga linsen opererades bort och patienten försågs med starka glasögon. Ni har nog redan anat att tavlorna var målade av faster Kerstin. Men det var absolut inte läge att informera professorn om släktskapet och fråga om verken var till salu.

   Vi hoppas att våra rapsodiska minnen av faster Kerstin förmedlar bilden av en glad och positiv människa, alldeles säkert genomsyrad av gammalkyrklig fromhet och gudstro, uppvuxen som hon var i en stor syskonskara i Vreta Klosters prästgård, där vår farfars far, Evald Stenhammar (1836-1910), var kyrkoherde (numera efterträdd av Emil Stenhammar!). Hennes innerliga trosvisshet visade sig också vid ett annat tillfälle, när vi i samband med en promenad i Stockholm plötsligt och oförmodat stötte på faster Kerstin. ”Men vilken tur att vi råkade ses så här oplanerat”, sade mamma, men fick ett allvarligt svar av faster Kerstin: ”Nej, det var inte tur, det var meningen!”. Det har sedan blivit ett bevingat uttryck i vår familj och får bli slutordet i detta grävarbete bland gamla minnen.
    
 

Figur 1. Wilhelm Stenhammar. Svartvit kopia av tavla målad av Robert Thegerström. Nationalmuseums Porträttgalleri, Gripsholm.

Figur 2. Wilhelm Stenhammar. Kopia målad av Kerstin Stenhammar Nordlander efter ett original av Robert Thegerström i Nationalmuseums Porträttgalleri, Gripsholm.